Hur smälter man malm
•
Från gruva till hamn
Allt börjar i gruvan, med järnmalmen. Den är grunden för vår verksamhet idag och ger oss goda förutsättningar att leda omställningen av vår industri mot en hållbar framtid. Vägen från gruvan till högförädlade järnmalmsprodukter, via våra hamnar och vidare ut i världen är en spännande resa.
I Kiruna, Malmberget och Svappavaara finns våra gruvor och förädlingsverk. Gruvorna är pulsådern i verksamheten och kärnan i vår affär. Allt börjar nämligen i gruvan.
Vägen från gruva till stål är en lång resa som börjar med prospektering, vilket innebär att berggrunden bland annat undersöks för att säkerställa mineralfyndigheter. Om prospekteringen är framgångsrik kan brytning och förädling ta vid. Våra huvudsakliga produkter från gruvbrytningen är järnmalmspellets och fines, som transporteras på järnväg till våra hamnar i Luleå och Narvik för att sedan skeppas vidare ut i världen.
Prospektering
Grunden i vår verksamhet är att säkerställa mineralti
•
På 1100-talet började man bryta järnmalm ur berget. Man lärde sig se hur det järnrika berget såg ut och kunde bryta loss bitar genom att sköra berget med eld. Det kallades tillmakning. Man arbetade sig från ytan och nedåt i berget och följde järnådror i öppna dagbrott. Så småningom övergick brytningen underjord i gångar eller orter. När man uppfann teknik att pumpa ur tillrinnande vatten i gruvorna, kunde man gå djupare ned.
Framställningsprocessen utvecklades med järnmalmsbrytningen. Först krossades järnmalmen till små bitar. Dessa rostades för att koncentrera järninnehållet. Den rostade järnmalmen smältes ned med mycket träkol och lite kalk i en masugn under hög temperatur. Masugnen packades från toppen, masugnskransen och det smälta järnet droppade ner mot ugnens botten i flytande form. Man får då ett högt utbyte av järn. Nästan ingenting hamnar i avfallsprodukten ”slaggen” som flyter ut i ett skyddande lager ovanpå järnbadet i masugnen.
Masugnen har
•
Möt medeltiden
När medeltidens människor skulle göra järn behövde man ved och järnmalm. Ved fanns det gott om i skogarna och järnmalmen fanns i mossar och kärr. Ibland kan man på ytvattnet i en mosse se att det finns en oljeaktig hinna. Idag tror många att det beror på miljöförstöringen, men så är det inte. Den oljeaktiga hinnan är ett tecken på att det håller på att bildas järnmalm i mossen. Sent på våren eller tidigt på sommaren gick man ut till platser där man sett en sådan hinna på mossvattnet. På dessa ställen stack man ned en träkäpp. Hade man tur hördes ett krasande ljud när träkäppen gick igenom ett lager med järnmalm. Då tog man fram spadarna och grävde upp malmen. Men det var inte all malm som det gick att göra järn på. Det finns järnmalm i olika färger och den bästa sorten var den som var mörkt brunröd. Ibland stoppade man in lite malm i munnen och tuggade på den. Om den klibbade ihop sig var det järnmalm av bästa sort. Järnmalmen fick sedan ligga och torka intil